Kan innovation leva upp till förvänt­ningarna i den hållbara omställ­ningen?

De flesta organisationer och verksamheter i Sverige arbetar aktivt med att sänka sitt klimatavtryck genom optimering och effektivisering av den nuvarande verksamheten. Men, att dra ner på kostsam energi- och materialåtgång har vi arbetat med sedan jordbruksrevolutionen, och vi kan knappast påstå att det ensamt skulle vara lösningen för människans hållbara framtid på jorden. EUs finansiella satsningar på innovation är ett erkännande om att vi behöver mer. Men varför ser vi då inte större resultat av de miljarder som läggs inom ny teknik, forskning och innovation?

Det kan vara värt att poängtera att resultaten man är ute efter många gånger är ganska luddiga. EU beskriver innovation som en drivkraft för transformativ förändring och Vinnova efterlyser systeminnovation. Begreppen transformation och systeminnovation går ofta hand i hand så låt oss titta på vad de innebär. 

Geels beskriver att systeminnovation händer då det finns yttre omständigheter som försvagar den sociotekniska ordningen och på så sätt ger plats för nya alternativ. En socioteknisk ordning (som jag önskar att jag hittat ett bättre ord för) är dynamiken som finns mellan teknik och människor. Det är samspelet mellan olika delar som gör att vi kan utöva en vana. Oavsett om du ska titta på en film, semestra, eller ta dig till jobbet så verkar du allt som oftast i den nuvarande sociotekniska ordningen. 

När du ska titta på en film använder du antagligen en streamingtjänst, en dator eller TV vars tillverkning är beroende av komponenttillverkare och återförsäljare, du använder en internetuppkoppling som tillgängliggjorts av infrastruktursatsningar och politik, och du använder serverhallar som byggts, underhålls och står och tuggar någonstans. Geels menar alltså att systeminnovation är vad som utmanar och förändrar den ordningen. Du som läsare anar nog att exemplet är taget för att illustrera en socioteknisk ordning som du med största sannolikhet har sett förändras under din livstid. Du kan nog också dra slutsatsen att det här inte varit en innovation, utan en sammansättning mellan flera olika enskilda innovationer – det är så systeminnovation definieras. 

Så om vi nu efterlyser systeminnovation, är det ju rimligt att fråga sig om vi människor ens är tillräckligt intelligenta för att inducera en riktad systeminnovation, eller om det egentligen är en dynamisk process som vi faktiskt inte har kontroll över. Mitt svar blir nej, vi är inte tillräckligt smarta för att inducera en riktad systeminnovation, men å andra sidan vet vi ju ändå inte riktigt vad vi vill åt. Däremot kan vi skapa oss en viss mängd kontroll över en dynamisk process. 

Geels lutar sina argument runt faktorerna som bidrar till systeminnovation på analyser av de historiska förhållanden som rått då systeminnovation har hänt, men det hjälper oss också att förstå vilka verktyg vi kan använda oss av för att få innovation att hända nu.  När vi tittar på systeminnovation som hänt kan vi konstatera att det funnits omständigheter som försvagat den sociotekniska ordningen. En svag ordning är inget annat än det som är lite fel och jobbigt. I exemplet där du ska titta på en film skulle det kunna vara en återkommande dålig internetuppkoppling, eller bristande tillgång på datorkomponenter. Det verkar nämligen vara först när vi tycker att saker är lite jobbigt som vi börjar överväga alternativen. Om vi vill skapa systeminnovation kan vi inte förlita oss på att den nuvarande ordningen är tillräckligt svag, eller jobbig för oss, för att det ska gå vägen. Därför behöver vi skapa yttre omständigheter som försvagar den nuvarande sociotekniska ordningen. 

Genom ekonomisk och politisk styrning blir vi påverkade av det här resonemanget hela tiden – bensin blir högre beskattat samtidigt som elbilar får förmånsskatter, bilfiler får ge väg åt bussfiler och cykelbanor, och krav höjs för att verksamheter ska deklarera sin miljö och klimatpåverkan samtidigt som pengar styrs mot grön utveckling. I dessa exempel används styrning för att både försvaga den nuvarande ordningen och för att stärka en annan alternativ ordning. Det är metoder för styrning som är väletablerade politiskt (även om jag vill mena att det används alltför sällan i organisationer), som används när vi vet vad vi är ute efter. Som jag redan påpekat vet vi dock inte alltid det. Lyckligtvis har vi för de fallen ett till alternativ. 

Vi människor är i allmänhet väldigt duktiga på att lösa problem och fylla luckor, men det blir svårare när det inte finns några uppenbara luckor att fylla. Genom att skapa oordning skapas också plats för innovation – utan att vi har några färdiga lösningar.

Att använda den här metoden för att skapa innovation är effektivt, men inte utan risker. Vi har sett otaliga kriser som fött innovation, men också diktaturer som störtas för att ersättas med ännu striktare diktaturer. Trots riskerna används metoden strategiskt för att bemöta komplexa problem, där vi inte på förhand kan veta vilken lösning som är bäst lämpad. Vi kan minimera riskerna genom att skapa väl valda luckor genom att identifiera svaga signaler och positiva avvikelser, samt guida nya lösningar med vägledande designprinciper. Trots det behöver vi vara beredda på att mötas av en viss mån av kaos i den här processen.

Visst kan det kännas som att vi har en ekvation som inte går ihop, och i brist på bättre förslag vill Vinnova med EU i ryggen kasta upp alla faktorer i luften för att se vad som händer. Men jag är på. För att om innovation ska kunna bidra i den hållbara omställningen måste vi vara öppna för skapa oordning, fel och jobbiga situationer eftersom det är en grundförutsättning för alla transformationer. Skapar vi medvetet en oordning nu har vi åtminstone en chans att göra det någorlunda kontrollerat – det kommer vi inte ha om vi väntar på att kaoset uppstår naturligt.