Innovationsledarens ofrivilliga roll som lobbyist
Vid ett par tillfällen nu på senare tid har jag hamnat i samtal som i olika ordalag uttryckt hur mycket innovationsledare måste agera lobbyister. Sagt med glimten i ögat såklart då lobbyism inte bär de finaste av kopplingar med sig, men grundtanken skriver jag under på: En stor del av rollen är att vara ute i organisationen och pedagogiskt förklara vikten av innovation och varför innovationsmetodik är ett essentiellt verktyg i lådan för organisationer som vill lyckas över tid.
De flesta organisationer världen över i dag vilar på ett fundament av ingenjörstänk och determinism. Man tänker att A ger B ger C. Att man kan planera bort osäkerhet och komplexitet. Organisationen är en maskin och utvecklingsarbete är att slipa på och effektivisera maskinen i små steg. Och så vidare. Denna paradigm är fortfarande den härskande, även om det självfallet finns organisationer som utgör undantag.
I det utgångsläget blir innovationsledaren en utböling, någon som står för ett annat sätt att tänka och tvingas slå ur underläge, ofta ganska ensamt. De som trivs inom det nuvarande paradigmet behöver inte vara antagonister eller direkt emot utforskande metodik för att bli hinder för förändring. De behöver bara vara aningens bekväma i nuläget för att bli kuggar i att upprätthålla status quo.
Så innovationsledaren måste förklara, rita upp modeller, leta exempel från höger och vänster. Säga samma sak igen och igen på nya sätt. Hitta allierade på olika håll i organisationen som är intresserade av ett nytt tankesätt. Så små frön och låta dem växa. Outtröttligt. Bedriva lobbyism, helt enkelt.
Till alla er där ute som känner igen er i detta arbete: Kämpa på! Ni är inte ensamma. Om vi ska klara de utmaningar vi står mitt i samt de som väntar runt hörnet, måste status quo utmanas på multipla fronter. Stå på er 💪
