Ursäkta en dum fråga

X kan vara “innovation”, eller “vision”, eller “kultur” eller “strategi” eller något annat ord som flyger ur oss i sammanhang där vi ska förändra och utveckla våra organisationer. Och alltför ofta tas det för givet att vi vet vad vi menar med dessa ord. De används ju så flitigt att vi måste ha koll på vad de faktiskt betyder!

…eller?

Under vårt träningsläger för innovationsledare i Göteborg för ett par veckor sedan, hade vi både i grupp och i olika konstellationer diskussioner om vad orden vi slänger oss med egentligen betyder och hur en innovationsledare kan få ta rollen att ställa den där lite jobbiga och eventuellt blottande frågan ovan: Vad menar vi egentligen? Just “innovation” låg såklart högt upp på listan att diskutera i det sammanhanget, men fler av exemplen ovan nämndes med.

När vi ifrågasätter vad vi menar med ord och hur vi definierar dem, kan det låta som paragrafrytteri. Som att det i sig är viktigt att definiera ord likadant. Det är det sällan för en innovationsledare (däremot för någon som redigerar ordböcker eller wiki-sidor). Däremot skapar det problem när vi ska gå från abstrakta diskussioner till konkreta åtgärder, och t.ex. “arbeta för att stärka en innovationskultur”, men sinsemellan i den grupp som beslutar det är vi egentligen inte eniga om vad vi menar med vare sig innovation eller kultur.

Ju mer ett ord används inom en organisation, desto större är risken att vi inte vet vad vi menar när vi säger det till varandra. Jag tror nästan att man skulle kunna rita upp detta på en sorts skala med användning och luddighet som våra två axlar:

Som jag med vinglig digital handskiss försökt illustrera ovan så stiger luddigheten inte i jämn takt utan exponentiellt. Ju mer spritt ett uttryck blir, desto svårare blir det att höja handen och fråga “vad menar vi?” för:

1. det riskerar reflektera dåligt på dig själv, och

2. användningen är redan så spridd så du får en större uppförsbacke att “ta tillbaka” begreppet. Troligtvis är begreppet inte bara populärt i din organisation utan i samhället i stort, om det har nått stor spridning, så uppförsbacken är enorm.

Ändå tror jag den där rollen som den som ifrågasätter och vågar utmana fram ett enklare och mer direkt språk, är en som en innovationsledare måste ta – även om det känns exponerande att höja handen och undra vad vi egentligen menar med ord. Min erfarenhet är att allt som oftast har vi inget på att vinna med att använda avancerade termer eller ord som är i ropet bara för att. Ett rakare och begripligare språk som inte har något att dölja, har större chans att engagera fler och samordna organisationens insatser i rätt riktning.

Våra utmaningar är nog tuffa ändå. Gör inte det komplexa ännu mer komplext genom ett språkbruk som kanske inte gynnar någon.